Ömer Yasar. Foto: Anna Molander
Försämringen av Ömer Yasars syn hade kommit gradvis med åren, något han vant sig vid utan att tänka på det. Först som artonåring år 2005 fick han glasögon. Under den tiden bodde han i Skövde med sin familj.
– Först vid ögontesterna när jag var 18 år insåg jag hur dålig syn jag hade. Men ögonläkaren trodde att det skulle räcka med glasögon, säger Ömer Yasar.
Några år senare flyttade han till Göteborg för att läsa till civilingenjör på Chalmers tekniska högskola.
– Jag såg jättesuddigt under hela studietiden och tvingades att sitta längst fram under föreläsningarna. Ändå behövde jag kisa, och mina studiekamrater fick berätta vad som stod på tavlan. Jag kunde inte förstå varför jag såg så dåligt, jag hade ju glasögon, säger Ömer Yasar.
Suddigt såg han även på riktigt nära håll, och blev skämtsamt retad i skolan för att han inte kände igen eller hälsade på bekanta. Även om Ömer Yasar inte förstod det då, så gjorde ögonproblemen honom mycket trött med överspända muskler i ansiktet, och han fick ofta lägga sig att vila.
– Jag försökte ändå leva ett vanligt liv.
Fick ögondiagnosen keratokonus
Ömer Yasars syn kontrollerades regelbundet av ögonläkare i Göteborg. Till slut fick han år 2011 veta att han hade ögonsjukdomen keratokonus, som innebär att hornhinnan särskilt i mitten gradvis förtunnas och blir toppig.
Sjukdomen leder till brytningsfel och försämrad synskärpa, som till slut i vissa fall inte går att korrigera längre med glasögon eller speciellt tillpassade kontaktlinser. Rekommendationen blev att genomgå en hornhinnetransplantation.
– Men jag tyckte då att det var ett väldigt stort ingrepp och ville inte opereras. Jag var rädd att bli blind, säger Ömer Yasar.
Ett år senare flyttade han till Stockholm för att jobba, och bad då om en ”second opinion” på S:t Eriks Ögonsjukhus.
– Diagnosen blev bekräftad, men jag fick även veta att jag hade stromal- och endotelcellsdystrofi. Då fick jag behandling med så kallad crosslinking, CXL, för att förhindra fortsatt försämring av keratokonus-sjukdomen. Men den gav ingen synförbättring, säger Ömer Yasar.
Många nya tester av hornhinnan och synen genomfördes efter det och Ömer Yasar blev återigen rekommenderad att göra en hornhinnetransplantation.
– Jag tackade ja. Nu var jag mentalt förberedd och ville få en chans till ett bättre liv, säger han.
Kort väntan på operation
Efter bara någon månads tid på väntelistan blev Ömer Yasar opererad på höger öga i augusti år 2015.
Brukligt är att alltid ta ett öga i taget, för att sedan invänta läkning innan det andra ögat opereras.
– Operationen gick väldigt bra och jag kände mig väl omhändertagen. Och redan när jag för första gången kunde öppna ögat lite grann efteråt, så kunde jag se klara färger och skarpa linjer. Det blev en väckarklocka för mig, tänk att jag hade gått runt med så dålig syn i hela mitt liv! Jag tog mig ut för att se hur Stockholm ser ut på riktigt.
Den första tiden efter operationen kändes det som grus i ögat, och Ömer Yasar fick hjälp av sin syster att använda ögondroppar. Men smärtorna försvann ganska snart och de flesta av stygnen togs bort en tid senare på sjukhuset.
Två år senare opererades det vänstra ögat. Även den operationen blev lyckad och ögat läkte som det skulle.
– Skillnaden var att den andra operationen kändes lättare rent psykiskt, för jag var förvissad om att den skulle gå bra, eftersom det gick bra första gången.
Liten risk för avstötning
Ömer Yasar. Foto: Anna Molander
I dag är Ömer Yasar 32 år och lever som vanligt, han har inga restriktioner för transplantatens skull. Förhoppningsvis kommer de att hålla hela livet. Avstötningsrisken är relativt liten eftersom hornhinnan saknar blodkärl.
I ögonen sitter ett par stygn kvar, som han inte känner av, och de kommer att försvinna av sig själva så småningom. Men han är rädd om sina ögon och använder alltid sportglasögon när han spelar fotboll.
– Människan är fantastisk på att anpassa sig och komma in i en ny vardag och i dag har jag lämnat synproblemen bakom mig. Jag är fortfarande lite närsynt, men det gör inget, för jag opererade mig inte för att bli kvitt glasögonen, säger Ömer Yasar.
Han känner sig lyckligt lottad som kunde få hjälp att se bra igen.
– Men jag har en vän med en annan diagnos och väldigt dålig syn som bara blir sämre och sämre. Där finns tyvärr ingen behandling att få.
Trygg med vården
Ömer Yasar tycker att han har fått ett bra och tryggt bemötande av ögonsjukvården under alla år. Det har hjälpt honom att bygga tillit. Att hans familj stöttat honom genom hela processen har också varit till stor hjälp.
– Tidigare förväntade jag mig det värsta, jag trodde att jag skulle kunna bli blind av transplantationen, men fick senare höra att den risken är minimal. Jag vill förmedla till andra i samma situation att inte vara rädda. Det här klassas som en standardoperation, säger han.
Han vet att ögonsjukdomen kan vara ärftlig.
– Jag tänker positivt ifall det skulle vara så. Nu har jag kunskap om sjukdomen och kan fånga upp eventuella synproblem tidigt hos mina framtida barn.
Under ett möte för Regionalt Donationationscentrum Stockholm Gotland våren 2019, höll Ömer Yasar en presentation för sjukvårdspersonal där han berättade sin historia ur patientperspektiv.– Jag ville hjälpa till att visa hur viktig den här verksamheten är. Själv är jag också positivt inställd till att donera organ, och lobbar för att folk ska ta ställning och skriva in sig i donationsregistret. Då och då funderar jag över vem det var som donerade sina hornhinnor till mig, för jag är så tacksam att jag fått min syn tillbaka.
Text: Helena Mayer